Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew Cuthbert häpnar.

en mild skymning, och långt borta i bakgrunden sken den violetta och purpurfärgade aftonhimlen likt ett stort målat kyrkfönster.

Anblickens skönhet tycktes beröva flickan talförmågan. Hon lutade sig tillbaka i giggen med de magra händerna hopknäppta i knäet och ansiktet i stum hänförelse lyftat mot den vita glansen över deras huvuden. Ej ens sedan de lämnat »allén» och åkte utför den långa backen till Newbridge, talade hon eller rörde på sig. Med nära nog förklarat ansikte blickade hon in i solnedgången, och hennes ögon sågo härliga syner, som drogo förbi mot den skimrande bakgrunden.

Genom Newbridge, en folkrik liten by, där hundar skällde på dem, små pojkar hojtade och nyfikna ansikten tittade fram i fönsterna, åkte de, alltjämt under tystnad. De tillryggalade ytterligare tre kilometer, och flickan hade ännu ej öppnat munnen. Hon kunde tiga, det var tydligt, lika energiskt som hon kunde tala.

— Nu känner du dig allt bra nog hungrig och trött, sade Matthew slutligen — andra skäl till den långa tystnaden kunde han ej tänka sig. — Nu ha vi heller inte så värst långt kvar att åka.

Hon vaknade upp ur sina drömmerier med en lång suck och såg på honom med blicken hos en själ, som svävat vida i stjärnströdda rymder.

— O, herr Cuthbert, viskade hon, den där grönskande valvgången vi foro genom — allt det vita — vad var det? — Du menar väl allén, kan jag tro, sade Matthew efter några ögonblicks djup eftertanke. — Ja, den är rätt nätt på sitt vis.

Nätt? Åh, det är väl inte det rätta ordet. Vacker inte heller. Det säger inte på långt när tillräckligt. Åh, det var underbart — underbart! Det var det första, jag sett i

— 21 —