Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ute i stora världen.

Jane blevo bjudna att vara med, eftersom de kommit i Annes sällskap. Men Billy stod ingenstädes att anträffa — han hade satt sig i säkerhet, när han anade, att det var fara å färde. Men han stod helt trygg på sin post och höll hästen, när allting var slut, och de tre flickorna muntert kommo ut i det stilla, silverglänsande månskenet.

Anne drog djupt efter andan och såg upp mot den klara himlen över furornas mörka toppar.

O, det var skönt att vara ute igen i nattens renhet och tystnad! Hur stort och stilla och underbart allting var! Havets brusande ljöd helt sakta, och de branta strandklipporna reste sig likt barska jättar, som vaktade förtrollade kuster.

— Har det inte varit bedårande! suckade Jane, när vagnen satte sig i rörelse. — O, den som ändå vore en rik miljonärska och finge bo om sommaren på ett hotell och gå med juveler och urringade klänningar och få äta glassmaränger och hummersallad varenda dag! Det vore väl bra mycket roligare än att läsa med barn … Anne, din deklamation var storartad, fast jag ett tag trodde, att du aldrig skulle börja. Jag tycker den var bättre än fru Evans’.

— Tala inte så där, Jane, sade Anne hastigt, det låter så … enfaldigt … Den kan ju omöjligen vara bättre än fru Evans’, hon är en skådespelerska, och jag är bara en skolflicka med en smula hum om hur det ska gå till … Jag är fullt belåten, om publiken inte tyckte, att jag alldeles skämde bort min sak.

— Jag har en komplimang att föra fram till dig, Anne, sade Diana. — Åtminstone tror jag, att det måste vara en komplimang, att döma av tonen. Det var en herre nedifrån Staterna, som satt bredvid Jane och mig och som såg så artistisk ut, med kolsvart hår och likadana ögon. Josie Pye säger, att det är en mycket framstående målare och att hennes mammas kusin i Boston är gift med en herre, som har varit

— 294 —