Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/303

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ute i stora världen.

misslyckas inför Gilbert Blythe — aldrig, aldrig skulle han få orsak att skratta åt henne! … Hennes plågsamma fruktan försvann, och hon började sin uppläsning — den klara, välljudande stämman trängde ända till salens bortersta hörn utan en darrning eller en oriktig betoning. Hon hade i fullaste grad återfått sin självbehärskning, och den starka reaktionen efter de få, hemska ögonblicken av maktlöshet gjorde, att hon aldrig i sitt liv deklamerat bättre.

När hon slutat, skallade kraftiga applåder. Anne gick tillbaka till sin plats, rodnande av förlägenhet och glädje, och där räckte den korpulenta damen i skärt siden fram sin hand och gav hennes egen en hjärtlig tryckning.

— Kära ni, det där var ju riktigt bra, sade hon. — Seså, hör så de klappa — de vilja ha fram er igen.

— Ack nej, jag kan inte gå, sade Anne förvirrad. — Men jag får väl lov ändå — annars blir Matthew ledsen. Han sa’, att de skulle komma att ropa in mig.

— Gör då inte Matthew ledsen, sade den ljusröda damen och skrattade.

Leende, rodnande och klarögd trippade Anne åter fram på estraden och gav ett litet humoristiskt extranummer, som mycket föll publiken i smaken. Och den återstående delen av kvällen artade sig så angenämt för henne som möjligt.

När festen var slut, tog den tjocka ljusröda damen — som var gift med en miljonär från Chicago — henne under sina vingars skugga och presenterade henne för en hel hop folk, och dessa nya bekantskaper voro mycket vänliga mot henne. Den intressanta skådespelerskan, fru Evans, kom och språkade med henne och yttrade, att hon hade en vacker röst och »sade» sina saker mycket bra. Till och med den vita spetsflickan sade henne några komplimenterande ord …

De superade inne i den vackra, festligt dekorerade matsalen — hummer, fågel och glass! — och även Diana och

— 293 —