Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/307

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Välbeställd seminarist.

Matthew och Marilla och deklamerade »Ungmöns ed» för dem i köket. När Marilla betraktade det glada, själfulla ansiktet och de behagfulla rörelserna, gingo hennes tankar tillbaka till den första aftonen, då Anne kommit till Grönkulla, och hennes minne frammanade en livlig bild av det underliga, förskrämda barnet i den urvuxna gulgrå verkensklänningen och med förtvivlan blickande ut ur de tårfyllda ögonen. Någonting i denna hågkomst lockade fram tårar i Marillas egna ögon.

— Ack, jag har fått er att gråta med »Ungmöns ed», sade Anne muntert och böjde sig över Marillas stol för att trycka en fjärilskyss mot nämnda dams kind. — Det var väl en triumf för mig så god som någon!

— Nej, jag grät inte över ditt stycke, sade Marilla, som aldrig skulle ha förletts att visa någon sinnesrörelse över vad hon kallade »kling-klang» eller »rim utan reson». — Jag kunde inte låta bli att tänka på den lilla flickan du var förr i världen, Anne. Och jag nästan önskade, att du kunde ha förblivit den där lilla flickan, hur konstig du än var på många vis … Nu har du vuxit upp, och nu ska du din väg, och du ser så stor och vuxen ut och så … olik dig i den där klänningen, alldeles som om du inte hörde hemma i Avonlea … Och det kändes så vemodigt att tänka på allt det där, förstår du.

— Marilla! — Anne satte sig ned på Marillas knä — den hemvävda bomullsklänningen for inte illa därav! — tog Marillas fårade ansikte mellan sina händer och blickade allvarligt och ömt in i hennes ögon. — Jag är inte ett dugg förändrad — inte i grund och botten. Jag är bara som ett träd, som har kvistats och fått litet lummigare krona … Mitt verkliga jag — det härinne — det är nog detsamma. Det gör alldeles detsamma vart jag tar vägen eller hur mycket jag förändras utvändigt, i mitt hjärta skall jag alltid förbli er lilla

— 297 —