Den långa vintern.
låta bli att tycka, att det skulle vara mycket roligt att ha en sådan vän som Gilbert att skämta och prata med och utbyta tankar med om böcker och studier och mål i livet. Gilbert hade ärelystnad, det visste hon, och Ruby Gillis var väl knappast rätta personen att debattera sådant med …
Det fanns ej ett spår av sentimentalitet i Annes känslor för Gilbert. Gossar voro för henne, när hon över huvud taget tänkte på dem, endast möjligen blivande goda kamrater. Om hon och Gilbert varit vänner, skulle hon ej ha frågat efter, hur många andra vänner han hade eller med vem han gick. Flickvänner hade hon många, men hon hade en instinktlik förnimmelse av, att även manlig vänskap kunde ha sin uppgift att fylla, när det gällde att klara begreppen om gott och redbart kamratskap och vidga synkretsen i allmänhet. Om blott Gilbert någon enda gång hade följt henne hem från tåget, över de prasslande fälten och längs de mossiga stigarna, skulle de ha kunnat fördjupa sig i både glada och allvarliga samtal om den nya värld, som nu öppnat sig för dem, samt om sina förhoppningar och strävanden i samband därmed.
Ruby Gillis förtrodde också Jane Andrews, att hon ej förstod hälften av vad Gilbert Blythe sade — han talade alldeles som Anne Shirley, när hon ibland hade sina »ryck», och hon för sin del insåg inte, varför man skulle gå på och bråka om böcker och läsning också den tiden man hade ledigt från skolan …
På seminariet samlade Anne småningom en liten vänkrets omkring sig, tänkande flickor med fantasi och ärelystnad precis som hon själv. Med Stella Maynard och Priscilla Grant kom hon snart på förtrolig fot, varvid hon upptäckte, att den sistnämnda unga damen med sitt bleka, själfulla ansikte var full av odygd och upptågslusta, medan den svartögda, rosenkindade Stella gick med hågen full av längtan och luftslott, lika sköra och glittrande som hennes egna.
