Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den långa vintern.

Efter julferierna avstodo Avonlea-eleverna från sina regelbundna fredagsbesök i hemmen och började plugga på rama allvaret. Begåvning och flit eller deras motsatser hade nu hunnit göra sig gällande, och i de olika klasserna visste man något så när, vad var och en »gick för». Även vissa andra fakta voro allmänt erkända. Deras antal, som tävlade om guldmedaljen, hade i själva verket krympt samman till tre; Gilbert Blythe, Anne Shirley och Lewis Wilson. Vad stipendiet beträffar, troddes sex elever kunna ifrågakomma till detta. Bronsmedaljen för matematik ansågs redan så gott som vunnen av en tjock och lustig liten pojke från en avlägsen landsort, med kupig panna och lappad rock.

Anne arbetade nitiskt och ihärdigt. Hennes hemliga strävan att segra över Gilbert var lika oförtruten som någonsin i skolan hemma i Avonlea, ehuru just ingen annan i klassen hade reda därpå. Men hur det var, hade bevekelsegrunden för denna lust att övertrumfa kamraten blivit en annan. Anne önskade ej längre vinna någon utmärkelse för att tillfoga Gilbert en förödmjukelse — hon lockades snarare av den stolta förhoppningen om en ärlig seger, vunnen över en värdig medtävlare. Det låg en stor tjusning i tanken på en blivande seger, men hon skulle ej bli över sig given av grämelse, om hon icke vann.

Den studerande ungdomen fann emellertid, trots allt plugg, även tillfällen till förströelse. Anne tillbragte många av sina lediga stunder i fröken Barrys villa; hon gick i kyrkan med tant Josephine och åt vanligen sina söndagsmiddagar hos henne. Tant Josephine höll på att åldras, det sade hon själv; men hennes svarta ögon voro lika pigga som förr, och talförheten hade ingalunda försämrats. Skarp i sina omdömen var hon, men Anne fortfor alltjämt att stå mycket väl hos den kritiska gamla damen.

— Den där Anne-flickan bara växer till sig och vinner

— 306 —