Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/323

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den stora dagen.

Marilla smålog ömt mot sin flicka.

— Det är inte arbetet — det är mitt huvud. Jag har så ont numera — bakom ögonen. Doktor Spencer har låtit mig byta glasögon ett par gånger, men det har just ingen nytta gjort … Men den sista juni kommer det en framstående ögonspecialist hit till ön, och doktorn säger, att jag bör tala med honom. Jag får nog det. Det kostar på för mig både att läsa och sy nu för tiden. — Ja, kära Anne, att vi nu ha dig så långt hunnen, det är bra roligt! Avgångsbetyg och stipendium och allt möjligt! Fru Lynde säger förstås, att högmod går för fall och att hon inte alls tror på lämpligheten av att ge kvinnor någon högskolebildning; då förfela de sin rätta bestämmelse, säger hon … Snick snack! … Hör du, Anne, du, som kommer från stan, har du hört någonting om Abbeybanken på senaste tiden?

— Jag har hört, att den just inte ska stå så säkert, svarade Anne. — Varför det?

— Rachel Lynde sa’ just detsamma här om dagen, när hon tittade hit ett tag, och det gjorde Matthew ledsen. Allt vad vi ha sparat, står på den banken — varenda cent. Jag ville, att Matthew hellre skulle sätta in det på Sparkassan, men gamle herr Abbey var en mycket god vän till pappa, och vi ha alltid brukat ha våra pengar hos honom. Matthew har sagt, att den bank, som har honom till direktör, står sig i alla väder.

— Han har visst på senare åren bara varit direktör till namnet, sade Anne. — Han är ju mycket gammal numera; det är nog brorsönerna, som ha hand om affärerna.

— Ja, som sagt, när Rachel så där skrämde upp oss, så ville jag, att Matthew genast skulle ta ut, vad vi hade innestående, och han sa’, att han skulle tänka på saken. Men herr Russell sa’ honom igår, att det var visst ingen fara med banken …


— 313 —