Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den stora dagen.

inte råd att låta honom fortsätta att studera, så att han ämnar genast börja försörja sig själv. Han får nog platsen här i Avonlea, om fröken Ames slutar.

Anne kände, hur det stack till inom henne av förvåning och ledsnad. Inte mycket, men ändå … Detta hade hon inte vetat; hon hade trott, att också Gilbert skulle ligga och studera vid Redmond College. Skulle de ej mera få taga upp tävlan med varandra? Det komme allt att kännas bra tomt … Måtte hon bara få den rätta farten i arbetet! … Men här var det ju en stor och fin examen, jämförlig med den vid en högskola, som hägrade vid slutet av de fyra åren …

Morgonen därpå vid frukosten märkte Anne plötsligt, att Matthew ej såg kry ut. Och vad han blivit grå under bara det senaste året!

— Marilla, sade hon tveksamt, när han hade gått ut, är Matthew riktigt frisk?

— Nej, tyvärr, sade Marilla bekymrad, det är han inte. De där anfallen av hjärtklappning och andnöd ha satt åt honom så svårt flera gånger under vårens lopp, och ändå vill han inte skona sig. Jag har varit så ledsen för hans skull, må du tro, men nu är han litet bättre igen, och vi ha tagit oss en hygglig dräng, så jag hoppas han ska unna sig litet mera ro. Det kanske han gör nu, när du kommit hem. Och du har alltid en sådan förmåga att pigga upp honom.

Anne böjde sig fram över bordet och tog Marillas ansikte mellan sina händer.

— Ni själv ser heller inte så duktig ut som jag skulle önska, Marilla. Ni ser trött ut. Jag är rädd, att ni haft för mycket tungt arbete. Nu måste ni vila er, så länge jag är hemma. Den här enda dagen ska jag använda för att gå och hälsa på alla de gamla kära ställena och väcka gamla minnen till liv igen, men se’n blir det er tur att lata er, medan jag gör arbetet.


— 312 —