Skördemannen, vilkens namn är död.
med. De funno Anne och Marilla bleka och förfärade sysselsatta med att söka återkalla Matthew till medvetande.
Fru Lynde sköt dem milt åt sidan, kände på hans puls och lade sedan sitt öra mot hans hjärta. Hon såg sorgset på de båda andras ängsliga ansikten, och tårarna komma henne i ögonen.
— O, Marilla, sade hon högtidligt. — Jag tror inte — att vi kunna göra någonting för honom.
— Fru Lynde — inte menar ni väl — inte tror ni — att Matthew är — är —
Anne kunde ej uttala det förfärliga ordet, hon bleknade och kände sig yr och matt.
— Jo, barn, jag fruktar det. Se på hans ansikte! När man har sett det uttrycket så ofta som jag, så förstår man, vad det betyder.
Anne blickade in i det orörliga anletet och såg Dödens insegel tryckt därpå.
När doktorn anlände, sade han, att Matthews död varit ögonblicklig och troligen plågfri. Orsaken hade sannolikt varit någon häftig sinnesrörelse. Varuti denna bestått, såg man snart av det papper, som Matthew hållit i handen och som drängen Martin samma morgon hämtat på postkontoret. Det innehöll underrättelsen om att Abbey-banken gått omkull.
Den sorgliga nyheten spreds hastigt i Avonlea, och hela dagen kommo och gingo vänner och grannar på Grönkulla för att göra kärlekstjänster åt den döde och åt de efterlevande. För första gången hade den blyge, tillbakadragne Matthew Cuthbert blivit en person av vikt; dödens vita majestät hade sänkt sig ned över honom och krönt hans lugna panna.
När den stilla natten bredde sig över Grönkulla, låg det gamla huset försänkt i tystnad och ro. Inne i förmaket vilade Matthew Cuthbert i sin kista; det långa grå håret omramade hans fridfulla ansikte, varöver svävade ett litet blitt leende,
— 316 —
