Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/327

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skördemannen, vilkens namn är död.

som om han endast sov och drömde glada drömmar. Omkring honom lågo blommor — doftande, gammaldags blommor, som hans mor planterat i fädernehemmets trädgård, när hon kommit dit som nygift, och till vilka Matthew alltid hyst en hemlig kärlek utan ord. Anne hade plockat dem och lade dem hos honom — det var det sista hon kunde göra för honom. Gråta kunde hon ej.

Fru Lynde stannade över hos Marilla om natten. Diana gick in på östra gavelrummet, där Anne stod och svalkade sina brännheta ögon vid fönstret, och sade sakta:

— Anne lilla, vill du att jag skall ligga kvar hos dig över natten?

— Tack för din vänlighet, Diana! — Anne såg allvarligt in i väninnans ansikte. — Du missförstår mig nog inte, när jag säger, att jag helst vill vara ensam. Jag har inte fått vara för mig själv en enda minut, sedan det hände — och jag behöver det. Jag vill vara lugn och tyst och försöka fatta. Jag kan inte fatta det... Ibland tyckes det mig så alldeles omöjligt, att Matthew är död — ibland tycker jag, att han varit död länge och att jag haft denna ohyggliga, dova värk alltsedan dess.

Diana förstod icke fullt. Marillas lidelsefulla sorg, som med sin obehärskade våldsamhet bröt ned alla de skrankor, som skygg förbehållsamhet och ett helt livs vana rest — den förstod hon bättre än Annes tårlösa smärta. Men hon gick med ett par ömma avskedsord och lämnade Anne att ensam hålla sin första vaka med sorgen.

Anne hoppades, att tårarna skulle komma i ensamheten. Det tycktes henne så förfärligt, att hon ej var i stånd att gjuta en tår över Matthew, som hon hållit så mycket utav, och som alltid varit så snäll mot henne, Matthew, som vandrat med henne i går kväll i solnedgången och nu låg där i det skumma rummet på nedra botten med den högtidliga

— 317 —