Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/329

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skördemannen, vilkens namn är död.

jag säga dig nu, medan jag kan det. Det har aldrig varit lätt för mig att öppna mitt hjärta, men vid ett tillfälle som detta går det ändå en smula … Barn lilla, jag håller av dig som om du vore mitt eget kött och blod, och du har varit min hjälp och min glädje alltse’n du kom till Grönkulla.

Två dagar därefter bars Matthew Cuthbert över sitt gamla hems tröskel och bort från de åkerfält han plöjt, den fruktträdgård han älskat och de träd han planterat. Och sedan gled Avonlea tillbaka i sitt vanliga ostörda lugn, och till och med på Grönkulla kom man in i sina gamla hjulspår igen; arbetet sköttes, och plikterna fylldes med samma regelbundenhet som förr, fastän alla voro medvetna om en mycket stor tomhet.

Anne, som aldrig förut prövat på sorgen, fann det nästan onaturligt, att det kunde vara så — att allt kunde gå sin jämna gång utan Matthew. Hon erfor både blygsel och samvetskval, när hon märkte, att soluppgångarna bakom furorna och de blekröda knopparna, som öppnade sig ute i trädgården, gåvo henne samma starka glädjekänsla som förr — att Dianas besök beredde henne nöje och att Dianas glada prat och påhitt narrade henne att skratta — att, korteligen, den sköna världen av blom och kärlek och vänskap icke förlorat någonting av sin förmåga att tjusa hennes fantasi och värma hennes hjärta, att livet ännu ropade henne med tusende röster.

— Men det är liksom en trolöshet mot Matthew, tycker jag, att kunna njuta av sådant, nu när han är borta, sade hon sorgset till fru Allan en afton, när de tillsamman gingo ute i pastorsboställets trädgård. — Jag saknar honom så mycket — jämt och samt — och ändå, fru Allan, finns det så mycket i världen, som roar och intresserar mig. I dag sa’ Diana någonting lustigt, och jag började skratta. När det hade hänt, trodde jag, att jag aldrig mera skulle kunna skratta … Och jag liksom tycker, att jag inte borde det.


— 319 —