Skördemannen, vilkens namn är död.
— När Matthew var i livet, tyckte han om att höra dig skratta, och han tyckte om att veta, att du hade nöje av de vackra sakerna omkring dig, sade fru Allan milt. — Nu är han borta, men han har samma känslor för dig ännu … Jag är säker på, att vi inte skola sluta våra hjärtan för det lindrande och läkande inflytande, som naturen bjuder oss. Men jag förstår så väl dina känslor. Den tanken sårar oss, att vi skulle kunna ha roligt, när någon, som vi älska, ej längre finnes kvar och kan dela glädjen med oss, och vi liksom tycka, att vi svika vår sorg, när vi märka, att vi åter börja omfatta våra intressen i livet.
— Nu på eftermiddagen har jag varit nere på kyrkogården och planterat en rosenbuske på Matthews grav, sade Anne. — Jag tog en avläggare av den lilla vita skotska rosenbusken, som hans mamma hade med sig hit från Skottland för så länge sedan. Matthew tyckte alltid bäst om den sortens rosor — de voro så små och söta på sina taggiga stjälkar. Det kändes så roligt, att jag kunde plantera den på hans grav — jag satte någonting hos honom, som han har glädje utav … Jag hoppas han har rosor sådana som dem uppe hos sig i himlen. Kanhända själarna av alla de här små vita rosorna, som han har hållit av så många somrar, voro där för att taga emot konom … Nu måste jag gå hem. Marilla är alldeles ensam, och hon blir så nedstämd, när det skymmer på …
— Hon blir väl mera ensam, är jag rädd, när du far din väg till Redmond, sade fru Allan.
Anne svarade ej; hon sade god natt och gick långsamt tillbaka till Grönkulla. Marilla satt på den låga stentrappan, och Anne slog sig ned bredvid henne. Dörren stod öppen inåt förstugan; en stor skär snäcka med de finaste färgskiftningar inåt sina släta och jämna vindlingar låg intill den för att hindra den från att slå igen.
— 320 —
