Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/338

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Kröken av vägen.

Och det sade hon Anne i så berömmande ordalag, att de lockade tårar i Annes ögon. Den snälla fru Lynde gjorde det ej heller. Hon kom upp en afton och fann Anne och Marilla sittande på förstugubron i den varma doftande sommarkvällen. De tyckte om att sitta där, när skymningen sänkte sig och vita nattfjärilar flögo omkring och doften av mynta fyllde den daggfriska luften.

Fru Rachel lät sin omfångsrika person sjunka ned på stenbänken invid förstugudörren. Bakom bänken växte en hel rad skära och gula stockrosor. Hon drog ett djupt andetag, både av trötthet och lättnad.

— Det var riktigt skönt att få sätta sig. Jag har varit på benen hela dagen, och hundra kilo är minsann inte narri att bära omkring … Du kan prisa din lycka som inte är fet, Marilla. Nå, kära Anne, jag hör att du inte bryr dig om att fara till högskolan. Det riktigt gladde mig att höra det. Du har verkligen nu precis så mycket bildning, som en kvinna gör med … Vad ska det tjäna till, att flickor gå på vidlyftiga kurser ihop med ungherrar och proppa huvudet fullt med latin och grekiska och annat tocke där skräp?

— Jag ämnar i alla fall fortsätta med studier på egen hand här hemma, fru Lynde, sade Anne glatt. — Jag tänker ha en privat högskola på Grönkulla.

Fru Lynde slog ifrån sig med bägge händerna.

— Anne Shirley, då tar du livet av dig!

— Visst inte! Det ska tvärtom bekomma mig utmärkt. Jag ämnar visst inte överanstränga mig. Jag får så mycket ledig tid de långa vinteraftnarna, och handarbete ligger inte för mig just … Fru Lynde har kanske hört, att jag ska bli lärarinna borta i Carmody?

— Nej, det har jag visst inte hört. Jag har hört, att du ska bli lärarinna här i Avonlea. Så har åtminstone skolrådet bestämt.


— 328 —