Kröken av vägen.
— Men dina framtidsplaner? Din ärelystnad har väl gått åt helt annat håll? …
— Det kan väl hända … Men framtidsplaner har jag nu som förr, de äro bara liten smula förändrade … Jag vill bli en god lärarinna — och jag vill rädda din syn. Se’n ämnar jag nog också bedriva litet egna studier, fastän jag går här hemma … Åh, jag har legat och tänkt så mycket hela denna vecka … När jag lämnade seminariet, tyckte jag, att min framtid låg framför mig så rak som en utstakad landsväg. Jag tyckte att jag kunde se framåt den många många milstolpar bort. Nu kröker vägen … Jag vet inte, vad som ligger bortom kröken, men jag vill försöka tro, att det är det allra bästa … Grönskande vidder, skuggor och dagrar och härliga landskap med höjder och dalar, som jag ännu aldrig har skådat …
— Jag känner ändå, som om jag inte borde låta dig avstå därifrån, sade Marilla med tanke på stipendiet.
— Men du kan inte hindra mig. Jag är snart sjutton år och envis som synden — det har fru Lynde en gång sagt mig, skrattade Anne. — Vad går det för nöd på mig, Marilla? Jag är bara hjärtans glad vid tanken på att jag får stanna kvar i vårt kära hem. Ingen kan älska Grönkulla så som du och jag — därför måste vi också behålla det.
— Du kära, välsignade flicka! sade Marilla och gjorde ej längre några invändningar. — Jag tycker alldeles det är, som om du återskänkt mig livet. Jag borde väl stå på mig och skicka i väg dig till Redmond, men jag kan inte … Det lönar sig inte att försöka … Du får din vilja fram, Anne.
Då det blev bekant i Avonlea, att Anne Shirley avstått från sin plan att fara till högskolan och i stället ämnade stanna hemma och ta sig en lärarinneplats, blev saken föremål för diverse utläggningar. En hel hop gott folk, som ej hade reda på Marillas ögon, tyckte att hon gjorde dumt. Ej så fru Allan.
— 327 —
