Matthew Cuthbert häpnar.
— Åh, jag vet just inte det … Jag tycker det låter hedniskt. Tacka vill jag Jane eller Mary eller sådana hyggliga namn. Men när Diana föddes, så hade de en skollärare inackorderad, och så läto de honom välja namn, och han kallade henne Diana.
— Ack, om de ändå haft en sådan skolmästare till hands, när jag föddes! … Här kommer bron. Då kniper jag ihop ögonen och blundar. Jag är alltid rädd, när jag far över broar. Jag har en känsla utav, att precis när vi kommit till mitten, ska den vika ihop sig som en fällkniv och klämma oss. Därför blundar jag. Men jag kisar alltid lite, när jag tror, att vi hunnit nära mitten. För ifall den skulle fara upp och se’n slå igen över oss, så ville jag naturligtvis titta på det … O, så trevligt det dundrar … Nu ä’ vi över. Nu ska jag se mig om. God natt, kära Mörka, speglande våg! Nu ser vattnet ut, som om det småler mot mig. Jag säger alltid god natt till saker, som jag tycker om, alldeles som jag skulle göra det till människor.
När de hunnit uppför nästa backe och vägen åter krökte, sade Matthew:
— Nu ha vi bara litet kvar. Därborta ligger Grönkulla —
— Ack nej, säg det inte! avbröt hon andlöst, i det hon grep tag i hans halvt lyfta arm och slöt ögonen, så att hon ej skulle se, vartåt han pekade. — Låt mig få gissa! Jag ska nog gissa rätt.
Hon öppnade åter ögonen och såg sig omkring. De befunno sig på krönet av en liten kulle. Solen hade gått ned för en stund sedan, men landskapet låg ännu övergjutet av en sällsam klarhet. I väster höjde sig en mörk kyrkspira mot en guldröd himmel. Nedanför låg en liten dal och på andra sidan en långsträckt, sakta stigande ås, strödd med prydliga lantgårdar.
— 24 —
