Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Matthew Cuthbert häpnar.

Flickans ögon irrade från den ena till den andra, sökande och längtansfulla. Slutligen stannade de vid en liten gård, ett stycke till vänster, ganska långt från landsvägen, omgiven av blommande fruktträd, som glänste matt vita i skuggan från den närbelägna skogen. Över den, på den molnfria himlen i sydväst, stod en stor, blänkande stjärna och lyste vägledande och löftesrik.

— Där är det, sade hon och pekade.

Matthew smällde förtjust till märren med tömmarna.

— Ja minsann är det så! sade han. — Men fru Spencer har väl förstås gett en mycket noggrann beskrivning.

— Nej, då, det försäkrar jag. Vad hon sade hade lika väl kunnat passa in på vilket ställe som helst. Jag hade inte alls gjort mig någon bestämd föreställning. Men så fort jag skymtade gården därborta, kände jag, att där ligger mitt nya hem. Måtte det inte bara vara en dröm! Tänk, att min arm måste vara både gul och blå, så många gånger har jag nupit mig i dag — för att jag skulle vakna upp förstås, om det vore en dröm … Men ibland, när det är en riktigt härlig dröm, så nänns man inte nypa sig, man vill bara drömma vidare …

Med en liten belåten suck försjönk hon åter i tystnad.

Matthew flyttade sig oroligt på sätet. Han var glad åt att det var Marilla och inte han, som skulle meddela denna husvilla stackare, att det hem, hon redan fröjdade sig åt, ej skulle öppna sin dörr för henne. De åkte över Lyndes sänka, där det redan var alldeles mörkt — dock ej så mörkt, att inte fru Rachel kunde se dem från sin fönstersmyg, medan de åkte uppför backen och följde den långa avtagsvägen till Grönkulla.

När de körde fram till huset, bävade Matthew för den stundande förklaringen — med en känsla av medlidande, som han ej själv förstod. Han tänkte ej på sig själv och Marilla

— 25 —