Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/340

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Kröken av vägen.

— Hon har ännu kvar rätt mycket av barnet i somliga avseenden.

— Ja, men hon har mycket mer av kvinna i somliga andra, svarade Marilla med en liten ansats av sin forna skärpa.

Men skärpa var ej längre något utmärkande karaktärsdrag för Marilla. När fru Lynde kom hem till gubben Thomas den kvällen, sade hon:

— Du må tro mig eller ej — Marilla Cuthbert har blivit mjuk

Kvällen därpå gick Anne till den lilla kyrkogården för att sätta friska blommor på Matthews grav och vattna den skottska rosenbusken. Hon dröjde kvar, tills det började skymma; hon njöt av ställets ro och fridfullhet, popplarnas sus var som lågt, vänligt tal, och gräset kring gravarna växte som det ville. När hon slutligen reste sig och vandrade utför den långsträckta backen, som sluttade ned mot Mörka, speglande vågen, hade solen gått ned, och Avonlea låg framför henne i det dröjande återskenets genomskinliga klarhet.

Milda fläktar drogo förbi, mättande med sötma från klövervallarna. Hemmens ljus började tändas och glindra fram mellan lummiga trädkronor. Nedanför låg havet, förtonande i purpurrött dis och med långa dyningar, som suckade och brusto i snövitt skum. Himlen i väster glödde ännu i praktfulla färger, och den lilla sjön speglade dem i milda och dämpade skiftningar. Annes hjärta blev vekt och varmt inför all denna naturens skönhet.

Halvvägs utför sluttningen kom en lång yngling visslande ut genom en grind invid den gamla Blytheska gården. Det var Gilbert, och visslingen dog på hans läppar, när han kände igen Anne. Han lyfte hövligt på mössan, men han skulle ha gått tyst vidare, om icke Anne stannat och räckt fram sin hand.


— 330 —