Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/341

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Kröken av vägen.

— Gilbert, sade hon med högröda kinder, — jag ville tacka dig för att du givit mig platsen vid skolan. Det var mycket snällt av dig — och jag hoppas du måtte förstå, hur jag uppskattar din godhet.

Gilbert fattade ivrigt den framräckta handen.

— Det var inte någon särskild godhet, Anne … Jag var glad att kunna göra dig den lilla tjänsten. Bli vi goda vänner efter detta?

Anne skrattade och försökte draga åt sig sin hand.

— Ack, Gilbert, jag förlät dig av hela mitt hjärta den där dagen nere vid sjön, fastän jag sade sådana ovänliga ord. Jag har burit mig bra dumt åt … Men — jag kan ju lika väl tala om det — jag har ångrat mig så mycket.

— Nu ska vi bli de allra bästa vänner, utbrast Gilbert glatt. — Vi äro födda till att vara goda vänner, Anne — nu har du länge nog trotsat ödet! Jag vet, att vi kunna hjälpa varandra på många sätt. Du ämnar ju studera på egen hand, inte sant? Det ska jag också. Kom nu, så följer jag dig hem.

Marilla tittade nyfiket på Anne, när denna kom in i köket.

— Vem var det, som kom uppför avtagsvägen med dig, Anne?

— Det var Gilbert Blythe, svarade Anne och kände till sin förtret, att hon rodnade. — Jag mötte honom i Barrys backe.

— Jag trodde inte du och Gilbert Blythe voro så goda vänner, att du skulle stå en halvtimme vid grinden och språka med honom, sade Marilla med ett litet leende.

— Nej, det ha vi heller inte varit — vi ha varit duktigt osams … Men nu ha vi kommit överens om, att det är mycket förståndigare att hädanefter vara vänner. Ha vi verkligen stått där en halvtimme? Jag trodde det bara var några

— 331 —