Kröken av vägen.
minuter. Men du ska veta, Marilla, vi ha fem års trumpen tystnad att ta igen!
Anne satt länge vid sitt fönster den kvällen, och en känsla av glad belåtenhet höll henne sällskap. Vinden prasslade sakta i körsbärsträdens grenar, och kaprifoliets söta doft fördes i ljumma vågor upp mot henne. Stjärnorna blinkade över de mörka furorna nere i dälden, och Dianas ljus tindrade genom gläntan.
Annes synkrets hade blivit trängre sedan den kvällen, då hon satt där efter sin hemkomst från seminariet, men även om stigen, som låg framför hennes fötter, skulle bli smal, så visste hon dock, att den stilla lyckans blomster skulle spira upp utmed den. Den fröjd, som ligger i ärligt arbete och hoppfyllda strävanden och innerlig vänskap, skulle alltid bli hennes; ingenting förmådde stäcka hennes fantasis vingar eller stänga den strålande drömvärld, hon skapat sig. Och alltid kunde hon ju blicka framåt mot »kröken av vägen.»
— Gud är i sin himmel, och då blir det nog bra med allting här på jorden, viskade Anne sakta.
— 332 —
