Marilla Cuthbert häpnar.
invände Marilla. — Vi skickade ju bud till fru Spencer och bådo henne skaffa en pojke.
— Jaha, det har hon inte gjort. Hon har skaffat henne. Jag frågade stationsinspektoren. Och jag måste ta henne med mig. Inte kunde man lämna henne kvar där på tomma stationen, hur nu än missförståndet har uppkommit!
— Jo, det här var nätt! utropade Marilla.
Under denna dialog hade flickan förblivit tyst, medan hennes ögon gingo från den ene till den andra och hela det livfulla uttrycket svann bort från hennes ansikte. Plötsligt tycktes hon fatta fulla innebörden av vad som yttrats. Hon släppte sin dyrbara kappsäck, tog hastigt ett steg framåt och knäppte ihop händerna.
— Ni vill inte ha mig! ropade hon. — Ni vill inte ha mig, därför att jag inte är en pojke! Jag borde ha anat det. Ingen har någonsin velat vid mig. Jag borde ha förstått, att det alltihop var för härligt för att kunna räcka länge. O, vad ska jag ta mig till? Jag kan inte hålla mig längre — nu börjar jag gråta!
Vilket hon också gjorde. Hon sjönk ned på en stol invid bordet, bredde ut armarna mot skivan och begrov ansiktet i händerna, och så brast hon ut i den vildaste gråt. Marilla och Matthew betraktade varandra med hopplösa blickar tvärs över järnkaminen. Ingendera av dem visste, vad han eller hon skulle säga eller göra. Slutligen lät Marilla höra ett lamt:
— Seså, seså, det är väl inte värt att gråta så förskräckligt …
— Jo, det är värt! — Flickan lyfte hastigt på huvudet och visade ett tårstänkt ansikte och darrande läppar. — Ni med skulle gråta, om ni vore ett föräldralöst barn och hade kommit till ett ställe, som ni trodde skulle bli ert hem och så ni med ens upptäckte, att de inte ville ha er, därför att ni
— 27 —
