Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marilla Cuthbert häpnar.

inte var en pojke. O, detta är det sorgligaste, som någonsin hänt mig!

Någonting liknande ett motvilligt leende, litet trögt, därför att det ej på länge varit i bruk, gjorde Marillas kärva uppsyn en smula blidare.

— Gråt nu inte mera! Vi ämna inte köra ut dig i kväll. Du får stanna kvar här, tills vi ha rett upp den här historien. Vad heter du?

Flickan tvekade ett ögonblick.

— Kanske ni ville vara så snäll och kalla mig Cordelia, sade hon ivrigt.

— Kalla dig Cordelia? Heter du inte så, då?

— Ne-ej, inte precis … Men jag skulle så gränslöst gärna vilja kallas Cordelia. Det namnet klingar så nobelt …

— Jag begriper sannerligen inte vad du menar. Om du inte heter Cordelia, hvad heter du då?

— Anne Shirley, framstammade motsträvigt ägarinnan till detta namn. — Men ack — var så snäll och kalla mig Cordelia. Det kan ju inte betyda mycket för er, vad ni kallar mig, när jag ändå bara ska stanna här så kort tid. Det är alls ingenting romantiskt med Anne …

— Minsann om jag orkar höra det, sade den sorgligt prosaiska Marilla. — Anne är ett enkelt och hyggligt och förståndigt namn. Det må du väl inte behöva skämmas för.

— Nej, jag skäms inte för det, sade Anne, men jag tycker så obeskrivligt mycket bättre om Cordelia — och jag har liksom satt mig in uti, att jag heter det … När jag var mindre, visste jag ingenting vackrare än Geraldine, men nu har jag ändrat mig och tycker mera om Cordelia. Men om ni kallar mig Anne, så var åtminstone så snäll och kalla mig Anne med e på slutet.

— Det må väl komma på ett ut, hur det stavas, sade

— 28 —