Marilla Cuthbert häpnar.
Därefter gjorde hon sig åter osynlig.
Marilla gick långsamt ned i köket och började diska porslinet efter kvällsvarden. Matthew rökte — ett säkert tecken till störd själsfrid. Han rökte sällan, ty Marilla tyckte illa därom och stämplade det som en snuskig vana; men i vissa stunder kände han sig manad att taga till sin pipsnugga, och Marilla blundade då därför, väl vetande, att även en karlstackare måste ha någon säkerhetsventil för upprörda känslor.
— Jo, det här var en trevlig historia, sade hon vresigt. — Så är det med att skicka barn i by och få gå själv. Robert Spencers tjänare ha naturligtvis varit konfysa och vänt till hälsningen på något galet sätt. Endera utav oss får åka bort och tala med fru Spencer i morgon, det är säkert. Flickan får skickas tillbaka till barnhemmet.
— Det blir väl bäst så, förmodar jag, sade Matthew i en ton, som lät långt ifrån övertygad.
— Förmodar du? Det måtte du väl förstå?
— Vet du vad, flickungen är riktigt snäll, Marilla. Nog vore det synd att skicka i väg henne, när hon så fasligt gärna vill stanna kvar här.
— Matthew Cuthbert — det är väl inte din mening att säga, att du tycker vi borde behålla henne?
Marillas förvåning kunde ej ha varit större, om hennes stadiga bror sagt sitt käraste nöje bestå i att gå på händerna.
— Nej, det gör jag väl inte riktigt — inte precis … stammade Matthew, som drivits in i en obehaglig återvändsgränd. — Jag antar — inte kan man fordra av oss, att vi ska behålla henne …
Det fattades bara det! … Av vad gagn skulle hon för resten vara för oss?
— Vi skulle kunna vara av en smula gagn för henne, sade Matthew helt plötsligt och oväntat.
