Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marilla Cuthbert häpnar.

omkring. De vitkalkade väggarna voro så hemskt tomma och stirrande, att hon tyckte de måste sörja över sin egen ödslighet. Även golvet var naket; blott mitt på det låg en liten rund, flätad bastmatta av ett sort, som Anne aldrig sett förut.

I ena hörnet stod sängen, en hög, gammalmodig sådan med fyra mörka stolpar, avsedda att uppbära en sänghimmel, som inte fanns. I det andra hörnet stod det nyssnämnda trebenta bordet, prytt med en tjock röd sammetsdyna, hård tillräcklig att kröka udden även på den djärvaste knappnål. Över det hängde en liten spegel, sex gånger åtta tum i fyrkant. Mitt emellan säng och bord satt fönstret, behängt med en kyligt vit, rynkad musslinskappa, och där mitt emot stod tvättstället. Det hela verkade trots all snygghet så stelt, torftigt och tråkigt, att det ej kan beskrivas med ord, och intrycket därav kom stackars Anne att rysa ända in i märg och ben.

Med en snyftning häktade hon brådskande av sig sina kläder, drog på sig det snäva nattlinnet och hoppade i sin säng, där hon borrade ned ansiktet i kudden och drog täcke och lakan över sitt huvud. När Marilla kom in för att hämta ljuset, var en del slankiga klädesplagg, som på ett högst oordentligt sätt lågo utströdda på golvet, jämte sängklädernas betydligt rubbade skick det enda, som tydde på, att i rummet fanns en mänsklig varelse utom hon själv.

Hon plockade lugnt upp Annes kläder, lade ihop dem helt nätt på en liten siratlig gul stol, fattade ljuset och gick fram till sängen.

— God natt, sade hon, litet tafatt, men ej ovänligt.

Annes bleka ansikte och stora ögon döko med förvånande fart upp ur sängkläderna.

— Hur ska det kunna bli en god natt, när man tvärtom vet, att det kommer bli den värsta man någonsin har upplevat? utbrast hon förebrående.


— 32 —