Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Morgon på Grönkulla.

flera barn än vad jag redan har i den vägen … Du är fullt tillräcklig. Vad vi ska ta oss till med dig anar jag inte. Matthew är helt enkelt löjlig.

— Jag tycker han är rar, sade Anne förebrående. — Han känner med en, han … För honom fick jag prata så mycket jag orkade — jag tror nästan han tyckte om’et. Så fort jag såg honom, förstod jag, att han var en besläktad själ.

— Ni ä’ rätt fjantiga båda två, om det är vad du menar med besläktade själar, fnös Marilla. — Ja, du kan få diska. Snåla inte in på varma vattnet och torka allting väl. Jag har fullt upp att sköta nu på morgonen, för i eftermiddag ska jag åka över till Vitsand och tala med fru Spencer. Du får följa med, så få vi bestämma, vad som ska göras med dig. Se’n du har slutat diska, går du upp på ditt rum och bäddar upp sängen och städar.

Anne diskade glas och porslin på ett ganska behändigt sätt, varom Marilla, som höll ett skarpt öga på hennes manövrer, själv förvissade sig. Hon ådagalade mindre skicklighet i att bädda upp sängen, ty hon hade aldrig lärt sig att hantera ett stort fjäderbolster. Till sist lyckades hon få sängen något så när slät och ordentlig, och för att bli av med henne sade därefter Marilla åt henne, att hon fick gå ut och roa sig på egen hand, tills det blev middag.

Anne flög på dörren med leende ansikte och strålande ögon. Men på själva tröskeln stannade hon, gjorde plötsligt helt om, kom tillbaka och satte sig vid bordet med ett ansikte, vars förtjusta uttryck fullständigt försvunnit.

— Hur är det fatt nu då? frågade Marilla.

— Jag vågar inte gå ut, sade Anne med tonen hos en martyr, som avsäger sig all jordisk glädje. — Om jag inte får stanna kvar, tjänar det ju till ingenting, att jag håller av Grönkulla. Och om jag nu går ut och bekantar mig med

— 39 —