Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Morgon på Grönkulla.

alla björkarna och blommorna och fruktträden och bäcken, så kan jag inte låta bli att hålla av dem. Det är svårt nog ändå, och jag vill inte göra det ännu värre … Jag vill så rysligt gärna gå ut — det är som om allting ropar till mig: »Anne, Anne, kom ut till oss! Anne, Anne, vi vill ha en lekkamrat!» — men det är nog bäst jag inte går. Vad är det för mening med att hålla av saker, om man genast ska ryckas från dem? Och det är svårt att låta bli att hålla av saker, inte sant? Det var därför jag var så glad, när jag trodde jag skulle få bo här. Jag tänkte, att jag skulle få så rysligt mycket att hålla utav … Nu har jag nästan satt mig in uti, att jag ska bort härifrån, men om jag går ut, så kanske att den stämningen går sin väg och jag börjar sörja igen … Vad heter den där Kristi bloddroppen på fönsterbrädet?

— Den kallas fuchsia.

— Åhnej, inte menar jag sådant slags namn … Jag menar ett namn, som ni själv gett den — ett smeknamn. Har ni inte gett den något? Får jag göra det i stället? Får jag kalla den — låt mig se — Ögonfröjd! Det är litet långt, men det duger ändå. Ack, låt mig få kalla den för Ögonfröjd så länge jag är kvar här!

— Kära hjärtanes, gärna för mig … Vad ska det nu vara bra för att ge en fuchsia ett namn?

— Jo, jag tycker om smeknamn på allting — blommor också. Då bli di liksom lite mera mänskliga … Hur vet ni, att inte en fuchsia kan känna sig sårad av att jämt och samt bara heta fuchsia? Ni skulle inte tycka om att alltid bara kallas fruntimmer. Jo, Ögonfröjd ska hon få heta. Det stora körsbärsträdet utanför mitt gavelfönster gav jag namn genast i morse. Jag kallade det Snödrottningen, därför att det var så vitt. Det kommer naturligtvis inte alltid att stå i blom som nu, men ändå …

— Aldrig i mitt långa liv har jag hört eller sett hennes

— 40 —