Morgon på Grönkulla.
make, puttrade Marilla och slog till reträtt ned i källaren för att hämta potatis. — Det är ändå någonting visst med henne — alldeles som Matthew säger. Jag känner redan, hur jag undrar, vad hon i alla dar ska säga härnäst … Hon kommer nog att förhäxa mig med. Matthew är det redan. Den blicken, han gav mig, sa’ allting, som han satt och »menade» i går afse … Jag önskar, att han vore lik andra karlar och ville tala ur skägget. Då kunde man ju svara och få honom att ta reson. Men va’ ska’ en ta sig till med en karl, som bara tittar?
Anne hade ånyo försjunkit i funderingar, med hakan i händerna och ögonen mot skyn, när Marilla återvände från sitt källarbesök. Marilla lät henne sitta, tills middagen på slaget ett stod på bordet.
— Jag kan väl få märren och giggen i eftermiddag, Matthew? sade Marilla.
Matthew nickade och såg svårmodigt på Anne. Marilla uppfångade blicken och sade torrt:
— Jag ämnar åka över till Vitsand och göra slag i saken. Jag tar Anne med mig, så får fru Spencer styra om, att hon genast skickas tillbaka till barnhemmet. Jag sätter in kaffepannan i stekugnen, och pepparkakor har jag lagt upp på gröna tefatet. Jag kommer hem tids nog för att mjölka korna.
Matthew teg fortfarande, och Marilla fick en känsla av, att hon slösat ord och andedräkt till ingen nytta. Det finnes ingenting retsammare än en karl, som inte vill svara — såvida det nu inte skulle vara ett fruntimmer.
I sinom tid spände Matthew märren för giggen, och Marilla och Anne med kappsäck satte sig upp. Matthew öppnade gårdsgrinden för dem, och medan de långsamt körde genom den, yttrade han högt, ovisst till vem:
— Lille Jerry Buote från Viken var här i morse, och jag
— 41 —
