Annes historia.
Bertha Shirley. Ä’ inte Walter och Bertha söta namn? Jag är så glad att mina föräldrar hade trevliga namn. Usch vad jag skulle skämmas för en pappa, som hette till exempel —
— Håll dig nu till saken, är du snäll. För resten, vad gör det vad en människa heter, bara hon uppför sig väl, sade Marilla, som fann sig manad att inflicka litet nyttig och uppfostrande moral.
— Ja, jag vet inte … Anne såg tankfull ut.
— Jag läste en gång i en bok, att även om rosen hade något annat namn, skulle hon dofta lika skönt för det, men det har jag aldrig varit i stånd att tro. Inte skulle en ros vara lika härlig, om den hette paddfot eller svinmolla. Och visst hade min pappa varit en snäll man, även om han hetat —Jedediah ... — men nog hade han känt det bra tungt … Ja, min mamma, hon var lärarinna vid elementarskolan, men när hon gifte sig med pappa, så lämnade hon platsen, förstås. Hon fick ju en man att sköta om, det var väl nog … Fru Thomas brukade säga, att ett par barnungar va’ di och därtill fattiga som kyrkråttor.
De flyttade in i ett litet, litet gult hus i Bolingbroke. Jag har aldrig sett det huset, men tusentals gånger har jag föreställt mig det. Det hade bestämt slingrande kaprifolium kring förmaksfönstret och syrener på rabatten nära förstugukvisten och blå duvor och luktärter utmed kantlisten … Jaha, och rutiga musslinsgardiner i alla fönstren. Musslinsgardiner ser så förmöget ut …
I det huset föddes jag. Fru Thomas har sagt, att jag var den fulaste unge hon nånsin hade sett, jag var bara skinn och ben och ögon, men att mamma tyckte jag var förtjusande söt. Jag skulle tro att en mamma förstår att bedöma det bättre än en skurmadam, inte sant? … Jag är i alla fall glad att min mamma var nöjd med mig; det skulle gräma mig så mycket, om jag trodde, att hon känt sig besviken på
— 44 —
