Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes historia.

mig — för hon levde inte länge, förstår ni. Hon dog av feber, när jag var jämt tre månader gammal.

Ack, om hon ändå levat så länge, att jag kommit ihåg, att jag kallat henne mamma. Tänk hur ljuvt det måtte kännas att få säga »mamma» … Och pappa dog fyra dagar senare, också i feber. Se’n hade jag inga föräldrar mer, och fru Thomas har sagt, att folk visste sig ingen levande råd, vad de skulle ta sig till med mig. Ingen ville ha mig ens på den tiden. Det måtte visst vara mitt öde … Pappa och mamma hade bägge två kommit från långt avlägsna platser, och alla visste, att de inte hade några släktingar i livet. Till sist så sa’ fru Thomas, att hon skulle ta mig, fastän hon var fattig och hade en man som söp. Hon födde upp mig med flaska. Har ni reda på, om det är någonting i det där att bli uppfödd med flaska, som gör, att sådana människor borde bli bättre än andra? För alltid när jag var stygg, så sa’ fru Thomas åt mig: »din förhärdade unge, har jag inte fött upp dig med flaska och gjort mig ett så’nt evigt besvär för din skull — och ändå är du så led!»

Fru Thomas och hennes gubbe flyttade bort från Bolingbroke till Marysville, och jag bodde hos dem, tills jag var åtta år gammal. Jag hjälpte till med att se efter deras barn, — där voro fyra yngre än jag — och ni kan tro, att det var jämnt schå … Se’n ramlade gubben Thomas under ett järnvägståg och blev dödad, och hans mor erbjöd sig att ta fru Thomas och barnen, men mig ville hon inte ha. Då stod jag där igen, och fru Thomas sa’, att hon fattade inte, var de skulle göra av mig.

Så kom det en fru Hammond, som bodde längre uppåt floden, och hon sa, att hon skulle ta mig, eftersom hon såg, att jag var van vid barn, och så reste jag med henne långt uppåt floden för att bo med dem på en liten avröjd plats mitt inne i djupa skogen. Där var förskräckligt ensligt. Där

— 45 —