Marilla fattar sitt beslut.
— gjorde han inte, Flora Jane? frågade hon, vänd till sin egen dotter, som hade kommit ut på trappan.
— Jo, det gjorde hon visst, det, fröken Cuthbert, försäkrade Flora Jane allvarligt.
— Det här var då ett rysligt spektakel, sade fru Spencer. — Jag är mycket ledsen, men jag kan verkligen inte rå för det, fröken Cuthbert. Jag gjorde så gott jag kunde och följde era instruktioner. Men Nancy är ofta virrig och glömsk. Vi ä’ så många gånger tvungna att banna henne för att hon inte har tankarna med sig.
— Det var vårt eget fel, sade Marilla undergivet. — Vi skulle ha själva kommit till er och inte låtit ett viktigt ärende muntligt föras vidare från den ena till den andra. Hur som helst — misstaget är begånget, och det enda vi nu ha att göra är att rätta det. Kan flickan skickas tillbaka till barnhemmet? Jag kan väl inte tro annat än att de ta emot henne igen?
— Det skola de väl göra, sade fru Spencer tankfullt, men jag undrar, om det ska behövas att skicka henne tillbaka. Fru Blewett var här inne i går, och hon sa’ just, att hon så mycket ångrade, att hon inte låtit mig hämta en liten flicka åt henne till hjälp. Fru Blewett har en mycket stor familj, det vet vi nog, och hon har svårt att få folk, som stannar … Anne kommer att passa henne förträffligt. Är det inte rent av som en försynens skickelse, att ni i dag kommer hitåkande med flickan?
Marilla såg ej ut, som om hon trodde på försynens speciella ingripande härvidlag. Här var ett oväntat gynnsamt tillfälle att bli utav med detta ovälkomna barnhemsbarn — och ändå erfor hon ingen känsla av tacksamhet.
Fru Blewett kände hon endast till utseendet. Det var en liten argbigga, tunn och mager som en sticka. Men hon hade hört talas om henne. Fru Blewett påstods vara en ytterst
— 50 —
