Marilla fattar sitt beslut.
amerikaner brukar komma hit över sommaren. De trivas utmärkt vid den här stranden.
— Jag var rädd, att det kunde vara fru Spencers hus, sade Anne sorgset. — Dit längtar jag inte. När jag kommer dit — då blir det slut på allting …
VI.
MARILLA FATTAR SITT BESLUT.
De kommo emellertid dit en stund senare. Fru Spencer bodde i ett stort, gult hus mitt framför en sandig vik, och hon kom ut på sin förstugukvist med sitt välvilliga ansikte präglat av glad överraskning.
— Nej men se god dag! ropade hon. — Ni äro verkligen de sista människor jag väntade just nu, men hjärtligt välkomna i alla fall! Ni spänner väl ifrån hästen? Och hur står det till med dig, Anne?
— Jo tack, jag mår så bra som man kan vänta, svarade Anne utan skymten av ett leende. Hela hennes glada stämning var nu bortblåst.
— Vi stanna väl en liten stund, så märren får pusta, sade Marilla, men jag lovade min bror att snart vara hemma igen. Saken är den, fru Spencer, att det har varit ett besynnerligt missförstånd, och jag kommer just för att ta reda på, var någonstans felet ligger. Vi hälsade och bådo, Matthew och jag, att ni skulle hämta en pojke åt oss från barnhemmet. Vi bådo er bror Robert säga er, att vi ville ha en pojke på en tio, elva år.
— Marilla Cuthbert, vad är det ni säger? utbrast fru Spencer helt bekymrad. — Kors, Robert skickade ju bud hit med sin dotter Nancy, och hon sa, att ni ville ha en flicka
