Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marilla fattar sitt beslut.

— Det är frågan om den här lilla flickan, fru Blewett, sade hon, det har uppstått ett litet missförstånd … Jag hade fått för mig, att herr och fröken Cuthbert önskade adoptera en liten flicka. Så hade man sagt mig. Men nu var det i stället en gosse de ville ha. Så att om ni fortfarande är av samma mening som i går, så tycks det, som om ni skulle kunna få er önskan uppfylld.

Fru Blewett mätte med sina skarpa ögon Anne från topp till tå.

— Hur gammal är du och vad heter du? frågade hon.

— Anne Shirley, stammade den tillfrågade skyggt, denna gång utan att våga framställa någon önskan rörande stavningen. — Och jag är elva år gammal.

— Hm, du är då inte stor för din ålder … Men du är bestämt seg. De sega kunna ligga i och arbeta ordentligt … Ja, om jag tar dig, så får du uppföra dig som en snäll flicka — vara snäll och duktig och arbetsam och hövlig. Du får göra skäl för mat och husrum, så mycket kan jag säga dig. Ja, jag tar henne väl då, fröken Cuthbert, så blir ni henne kvitt. Lillen är gräsligt kinkig, så jag är alldeles uttröttad av att ha honom. Jag håller också på med att piska sängkläder, och köket och trappan ska skuras …

Marilla tittade på Anne och kände sitt hjärta vekna vid åsynen av flickans bleka ansikte med dess uttryck av stum förtvivlan — den hopplösa förtvivlan hos en liten varelse, som finner sig ånyo fångad i en fälla den en gång undsluppit. Och Marilla fick en obehaglig känsla utav, att om hon ej gav efter för bönen i den blickan, skulle den förfölja henne till hennes dödsdag. Dessutom tyckte hon inte om fru Blewett. Flickan var sannerligen för god att bli arbetsträl hos en sådan människa … Det ansvaret kunde hon ej påtaga sig.

— Ja, jag vet inte … sade hon långsamt. — Min mening var inte att säga, att min bror och jag absolut bestämt oss

— 52 —