Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marilla fattar sitt beslut.

för att inte behålla henne. Jag kan faktiskt säga, att bror min gärna vill ha henne kvar. Jag for egentligen hit för att ta reda på, hur misstaget uppstått … Nu tror jag, att jag gör bäst i att ta henne med mig hem igen och överlägga med Matthew. Jag får nog inte fatta ett avgörande beslut utan att rådföra mig med honom. Bestämma vi oss för att inte behålla henne, skola vi skicka henne över till er i morgon. Hörs hon inte av, så betyder det, att hon stannar hos oss. Är ni nöjd med det, fru Blewett?

— Jag får väl vara det, svarade fru Blewett snäsigt.

Medan Marilla talade, hade solen gått upp i Annes ansikte. Först plånades det hopplösa uttrycket ut; sedan tändes en svag stråle av hopp, och ögonen blevo djupa och klara som stjärnor. Flickan var alldeles som förvandlad, och när ett ögonblick senare de båda fruarna gingo ut för att leta rätt på ett recept, som fru Blewett hade kommit för att låna, sprang hon upp och flög tvärs över rummet till Marilla.

— O, fröken Cuthbert, sa’ ni verkligen, att ni kanske skulle låta mig stanna på Grönkulla? utbrast hon med en andlös viskning, som om den hänförande möjligheten hade kunnat jagas på flykten, i fall hon talat högt. – Sa’ ni det verkligen? Eller var det bara min inbillning, som spelade mig ett spratt?

— Du får allt lov att lära dig att hålla den där inbillningen i styr, Anne — det är för illa, när man inte kan skilja på vad som är verklighet och vad som inte är det, sade Marilla snävt. — Jo, du hörde mig säga just det och ingenting annat. Men avgjort är ingenting ännu, och kanske, när allt kommer omkring, fru Blewett ändå får ta dig. Hon behöver dig sannerligen bra mycket mera än jag.

— Hellre far jag då tillbaka till barnhemmet än jag flyttar till henne, utbrast Anne lidelsefullt. — Hon ser ut precis som — som en vessla.


— 53 —