Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Marilla fattar sitt beslut.

Marilla höll tillbaka ett smålöje och kände, att här var en uppsträckning av nöden.

— En liten flicka som du borde skämmas att tala så om en främmande dam, sade hon strängt. — Gå tillbaka och sätt dig helt lugnt och håll din tunga i styr och uppför dig som en snäll och hygglig flicka.

— Jag ska försöka göra och vara allt vad ni önskar, bara ni låter mig få stanna kvar, sade Anne och gick helt beskedligt tillbaka till sin puff.

När de samma afton kommo åkande tillbaka till Grönkulla, var Matthew dem till mötes ute på avtagsvägen. Marilla hade på avstånd sett honom gå och vanka där och förstod hans skäl. Hon hade gjort sig beredd på det uttryck av stilla belåtenhet, hon läste i hans ansikte, när han såg, att hon ändå hade Anne med sig hem igen. Men hon yttrade ingenting till honom i ämnet, förrän de båda befunno sig ute på planen framför ladugården och mjölkade korna. Då berättade hon för honom i korthet Annes historia och resultatet av sitt besök hos fru Spencer.

— Jag skulle aldrig vilja ge en hund, som jag tyckte om, till den där käringen Blewett, sade den godsinte Matthew med för honom ovanlig kläm.

— Jag kan heller inte med henne, bekände Marilla, men vi ha bara att välja mellan att lämna flickan till henne eller behålla henne själva. Och eftersom du nu tycks vilja ha henne, Matthew, så får väl jag foga mig. Jag har nu funderat så pass mycket på saken, att jag nära nog satt mig in i den. Man får väl ta det hela som en plikt … Jag har aldrig någonsin fostrat upp ett barn, allra minst en flicka, och många dumheter kommer jag nog att begå … Men jag ska göra mitt bästa. För så vitt på mig ankommer, Matthew, får hon stanna.

Matthews förlägna ansikte sken helt nytert.


— 54 —