Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne läser sin aftonbön.


VII.
ANNE LÄSER SIN AFTONBÖN.

När Marilla samma kväll följde med Anne upp på gavelrummet, sade hon i allvarligt förmanande ton:

— Jag ska säga dig, Anne, att jag i går afton märkte, att du kastade dina kläder runt omkring på golvet; när du klädde av dig. Det är en förfärligt slarvig vana, som jag inte alls kan vara med om. Så fort du tagit av dig ett plagg, så viker du ordentligt ihop det och lägger det på stolen. Jag har ingen användning för små flickor, som inte ha sinne för ordning och prydlighet.

— Jag var så ledsen och förplågad i går kväll, att jag inte alls tänkte på mina kläder, sade Anne. — I dag skall jag lägga ihop dem fint. Det måste vi alltid göra på barnhemmet. Men rysligt ofta så glömde jag ändå bort det, så bråttom hade jag att få komma i säng och få lägga mig och låtsa en hel hop roligheter …

— Du får allt lära dig att bli mindre glömsk, om du ska stanna kvar här, förmanade Marilla. — Så där ja, det kan vara någonting … Läs nu dina aftonböner och kliv se’n i säng.

— Inte läser jag några aftonböner! sade Anne.

Marilla såg häpen och förfärad ut.

— Men Anne, vad menar du? Har du aldrig fått lära dig att läsa några böner? Det vill Gud alltid, att små flickor ska göra. Du vet väl, vem Gud är, Anne?

— Gud är en ande, ett osynligt väsen, med alla de högsta fullkomligheter, evig och oföränderlig, allsmäktig, allvetande och allvis, sannfärdig, god och barmhärtig, svarade Anne högst ledigt och flytande.

Marilla säg lättad ut.


— 56 —