Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Anne läser sin aftonbön.

— Nå Gud ske lov — du vet då ändå någonting. Du är en inte komplett hedning. Var har du lärt dig det där?

— Jo, i barnhemmets söndagsskola. Där fingo vi lära hela katkesen. Den tyckte jag var rätt rolig. Somliga av orden klinga så ståtligt! »Oändlig, evig och oföränderlig». Låter det inte majestätiskt? Det är en sådan djup och högtidlig ton däri — alldeles som när en stor orgel spelar. Poesi kan man väl inte precis kalla det, men nog låter det rätt likt, tycker jag.

— Låt poesien vara i fred, Anne — vi tala om att läsa dina aftonböner. Vet du inte, att det är mycket illa att inte läsa sina böner varenda kväll? Jag är rädd, att du inte är någon riktigt snäll liten flicka.

— Jag ska säga, att det är bra mycket lättare att vara stygg än snäll, när man har rött hår, sade Anne i förebrående ton. — Människor, som inte ha rött hår, veta inte vad tråkigt vill säga … Fru Thomas har sagt mig, att Gud gjorde mitt här rött med flit, och se’n har jag just aldrig kunnat tycka om honom. För resten är jag alltid för trött om kvällarna för att kunna bråka med några aftonböner. Folk som ska se efter tvillingar så lång dan är — av dem kan man sannerligen inte begära, att de ska läsa några aftonböner … Eller tycker ni verkligen, att man kan det?

Marilla kom till det resultatet, att Annes religiösa uppfostran genast måste påbörjas. Här var tydligen ingen tid att förlora.

— Du måste läsa dina böner, så länge du är under mitt tak, Anne.

— Ja för all del, det ska jag visst, om ni så vill, svarade Anne muntert. — Jag gör vad som helst, bara ni blir nöjd. Men för den här gången får ni säga för mig, vad jag ska säga. Se’n jag kommit i säng, ska jag nog tänka ut en riktigt vacker bön, som jag kan läsa alltid. Jag tror, att

— 57 —