Annes uppfostran börjas.
— Vad får jag kalla er? frågade Anne. — Ska jag alltid behöva kalla er fröken Cuthbert? Kan jag inte få säga tant Marilla?
— Åhnej — kalla mig Marilla rätt och slätt. Jag är inte van vid att bli fröknad, och jag skulle bara bli nervös utav’et.
— Det låter så rysligt litet respektfullt att säga bara Marilla, invände flickan.
— Det är inte farligt med det, bara du talar till mig aktningsfullt för resten. Alla människor i Avonlea, gamla och unga, kalla mig Marilla utom pastorn. Han säger fröken Cuthbert — när han kommer ihåg det.
— Jag skulle ha tyckt det vara så roligt att få säga tant Marilla, sade Anne vemodigt. — Jag har aldrig haft någon faster eller moster eller någon annan släkting — inte ens en mormor. Då skulle jag få en känsla av att riktigt höra till er … Kan jag inte få kalla er för tant Marilla?
— Nej. Jag är inte din tant, och jag tycker inte om att kallas vid namn, som det ingen mening är med.
— Men vi kunde ju låtsa, att ni vore min tant.
— Tack du — inte jag! sade Marilla kärvt.
— Låtsar ni aldrig, att saker äro annorlunda än vad de äro? frågade Anne och spärrade upp ögonen.
— Nej.
— O! — Anne hämtade djupt efter andan. — O, fröken — nej, Marilla, så mycket ni går miste om!
— Jag vet just inte det … Vad tjänar det till att låtsa, att saker äro annorlunda än de äro i verkligheten? svarade Marilla. — När vår Herre placerar oss i vissa omständigheter här på jorden, är det inte hans mening att vi ska »låtsa» bort dem … Och apropå det — gå in i förmaket, Anne, men torka först av dig om fötterna och släpp inte in några flugor — och ge mig så det illustrerade kortet, som står på
— 62 —
