Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes uppfostran börjas.

förmiddagen har jag försökt att vara tålig, men nu känner jag, att jag inte kan stå ut längre med att ingenting veta. Det är en sådan ryslig känsla. Var så snäll och säg det!

— Du har inte tvättat ur disktrasan med hett vatten och soda som jag sa’ dig, svarade den känslolösa Marilla. — Gå och gör det, Anne, innan du kommer med några frågor.

Anne gick och uppfyllde allan rättfärdighet med avseende på disktrasan. Därefter återvände hon till Marilla och riktade sina bönfallande ögon mot hennes ansikte.

— Nåja, sade Marilla, ur stånd att finna något svepskäl för att längre uppskjuta med förklaringen, det är väl så gott att jag talar om det för dig. Min bror och jag ha bestämt oss för att behålla dig — förutsatt, naturligtvis, att du vill försöka uppföra dig väl och visa dig tacksam. Hur är det fatt nu då, kära barn?

— Jag gråter, sade Anne förvirrad, men jag förstår inte varför … Jag är så glad som en människa kan vara. Ack, glad är inte alls det rätta ordet … Glad var jag för Ljuvlighetens vita väg och körsbärsblommorna — men detta! O, det är ju någonting vida förmer … Jag är så lycklig. Jag ska försöka att bli så snäll … Det blir nog rätt knogigt göra, för fru Thomas sa’ mig ofta, att jag var så förhärdat elak … Men nog ska jag göra mitt bästa, alltid! Om jag kunde begripa, varför jag lipar!

— Jag förmodar det är därför att du jämt rör upp dig med tankar och funderingar, sade Marilla i ogillande ton. — Sitt nu ned på den där stolen och försök att lugna dig. Jag är rädd, att du har alldeles för lätt både för att gråta och skratta. Jo, du får stanna här, och vi ska försöka att sköta om dig på bästa sätt. Du blir tvungen att gå i skolan, men det är bara fjorton dagar tills sommarlovet börjar, så det är ingen idé med att du deltar i någon läsning, förrän terminen börjar igen i september.


— 61 —