Annes uppfostran börjas.
— På den där, sade hon och pekade på tavlan — ett något väl grant oljetryck, betitlat »Kristus välsignande de små barnen.»
— Och jag föreställde mig just, att jag var ett utav dem — att jag var den där lilla flickan i blåa klänningen, som står för sig själv i en vrå alldeles som om hon inte hörde till någon, liksom jag … Hon ser ensam och sorgsen ut, tycker ni inte det? Hon har nog ingen pappa och mamma. Men hon ville bli välsignad, hon med, så därför smög hon sig blygt fram litet avsides från de andra och hoppades, att ingen skulle lägga märke till henne — utom Han. Jag är säker på, att jag precist vet, hur hon kände sig. Hennes hjärta måste ha bultat, och hennes händer voro nog alldeles kalla, liksom mina, när jag frågade er, om jag finge stanna … Hon var rädd för, att Han inte skulle se henne. Men visst gjorde Han det, tror ni inte det? Jag har försökt att föreställa mig alltihop — hur hon makade sig en liten smula närmare och närmare, tills hon stod alldeles i hans närhet, och då såg Han på henne och lade sin hand på hennes hår — o, en så’n känsla av glädje, som då måste ha kommit över henne! … Men jag önskar målaren inte hade gjort Honom så svårmodig och bedrövad i sitt ansikte! Så ser Han för resten ut på alla tavlor, det har ni nog märkt. Men jag för min del tror inte, att Han kan ha sett så sorgsen ut, för då skulle barnen ha varit rädda för Honom.
— Anne, sade Marilla, själv förundrad över att hon ej för länge sedan fallit flickan i talet, du får inte tala så där. Det är hädiskt — du förstår, det uttrycker en mycket stor vanvördnad …
Annes ögon fylldes med undran.
— Åh, jag känner mig så vördnadsfull … Jag försäkrar, att jag inte menade någonting annat.
— Nej, jag vill väl hoppas det. Men man får inte tala
— 64 —
