Annes uppfostran börjas.
så där fritt om vissa ting … Och ännu en sak, Anne, när jag skickar dig att hämta någonting, ska du genast komma med det och inte ställa dig och fåna framför en tavla. Kom ihåg det! Tag nu kortet och följ med mig ut i köket. Sätt dig nu ned borta i vrån och lär dig den där bönen utantill.
Anne satte upp kortet mot den mugg med äppelblommor, som hon tagit in att pryda middagsbordet med — Marilla hade förstulet betraktat arrangemanget, men ingenting sagt — stödde hakan i händerna och stirrade flera minuter under tystnad på de tryckta orden.
— Det här tycker jag om, sade hon slutligen. — Det är vackert. Jag har hört det förut — jag hörde rektorn i hemmets söndagsskola en gång läsa det högt. Men då tyckte jag inte om det. Han hade en sådan gnällig röst och det lät så ynkligt. Jag var säker på, att han tyckte bedja var någonting mycket tråkigt. — »Fader vår, som är i himlen, helgat varde ditt namn». — O, det låter ju som musik. Vad jag är glad, att ni kom på idén, att jag skulle få lära mig detta, fröken — nej, Marilla.
— Läs på då och sitt tyst, sade Marilla kort.
Anne makade vasen med äppelblommorna så nära intill sig, att hon kunde ge en öm kyss åt en rosenkindad knopp, och därefter pluggade hon flitigt i en kvarts minut.
— Marilla, frågade hon därefter, tror ni, att jag någonsin kan få en hjärtevän här i Avonlea.
— En vad för slag?
— En hjärtevän — en riktigt förtrolig vän — en besläktad själ, som jag kan utgjuta mina känslor för … En så’n har jag längtat efter i hela mitt liv. Jag har aldrig vågat hoppas, att jag skulle möta henne. Men nu ha redan så många av mina härligaste drömmar besannat sig, att kanske också denna gör det. Tror ni det kan hända?
