Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes uppfostran börjas.

vänner. Jag kunde stå och prata med henne i timvis, särskilt på söndagarna, och förtro henne allting. Katie var min enda glädje och tröst. Vi brukade låtsa, att bokskåpet var förtrollat och att, om jag bara visste trollordet, kunde jag öppna dörren och stiga rakt in i rummet, där Katie Maurice bodde — i stället för in till fru Thomas’ syltburkar och tallrikshögar. Se’n låtsade jag, att Katie Maurice tog mig vid handen och förde mig till en underbar plats, full med blommor och solsken och älvor, och där bodde vi se’n lyckliga i alla våra livsdagar.

När jag flyttade till fru Hammond, så sörjde jag så rysligt över att behöva skiljas från Katie Maurice. Hon var också gruvligt ledsen, det vet jag, för hon grät, när som hon sa’ adjö och kysste mig genom glasdörren. Hos fru Hammond fanns inget bokskåp. Men uppåt floden, ett litet stycke från huset, låg en långsträckt, grön liten dal, och där bodde det vackraste eko. Det gav åter vartenda ord man sa’, även om man inte talade det minsta högt. Då låtsade jag, att det var en liten flicka, som hette Violetta, och vi voro mycket goda vänner, och jag höll av henne nästan lika mycket, som jag höll av Katie Maurice — fast inte riktigt så mycket … Kvällen innan jag for till barnhemmet sade jag adjö till Violetta, och ack — hennes adjö lät också så sorgligt och riktigt med tårar i rösten … Jag hade blivit så fästad vid henne, att jag inte hade hjärta att låtsa en ny bästa vän vid barnhemmet — det gick för resten inte bra att låtsa någonting där.

— Ja vet du, så gott var det, sade Marilla torrt. — Jag är inte alls för så’nt där. Du tycks själv nästan tro på dina fantasifoster. Det vore bra, om du finge en riktigt levande vän, så att det bleve slut på detta välsignade »låtsa» … Men låt aldrig fru Barry höra ett ord om din Katie Maurice eller din Violetta, för då tror hon, att du inte är klok.

— Ack nej, det ska jag visst inte … Jag kan för resten

— 67 —