Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes uppfostran börjas.

inte tala om dem med vem som helst — deras minne ä’ mig för dyrbart … Men jag tänkte, att det kunde roa Marilla att höra litet om dem. Åh titta — här kom ett stort bi tumlande rakt ut ur en äppelblomma! Tänk, att få bo uti en äppelblomma! Få sova därinne, medan vinden vaggar en! Om jag inte vore ett människobarn, tror jag, att jag skulle vilja vara ett bi och få flyga bland blommorna!

— I går ville du vara en fiskmås, erinrade Marilla. — Jag tycker du är bra nog ombytlig. Jag sade till dig, att du skulle lära dig Fader vår och inte prata. Men det tycks vara stört omöjligt för dig att höra upp med att gaffla, om du har någon, som hör på dig. Gå därför upp på ditt rum och läs över där.

— Ack, jag kan den nästan alldeles nu — jag har bara sista raden kvar.

— Så mycket bättre, men gör i alla fall som jag sa’. Gå snällt upp på ditt rum och lär dig bönen som ett rinnande vatten och stanna där, tills jag ropar på dig att du ska hjälpa mig att duka fram te.

— Får jag ta med mig äppelblommorna som sällskap? bad Anne.

— Kommer aldrig i fråga, att du får skräpa ned däruppe med blommor … Du skulle ha låtit dem sitta kvar i fred på trädet.

— Ja, jag var också lite tveksam, innan jag bröt dem, sade Anne. — Jag liksom kände, att jag inte borde förkorta deras små älskliga liv genom att plocka dem — jag ville inte bli plockad, om jag vore en äppelblomma … Men frestelsen var oemotståndlig. Hur gör ni, när ni möter en oemotståndlig frestelse?

— Anne, hörde du, att jag sa’ du skulle gå upp på ditt rum?


— 68 —