Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes ursäkt.

— Vi bruka inte stänga in människor i mörka, fuktiga fängelsehålor, sade Marilla torrt, hälst som sådana ä’ ganska tunnsådda i Avonlea. Men be fru Lynde om förlåtelse, det skall och måste du, och du får sitta kvar här uppe på rummet, tills du säger mig, att du är hågad.

— Då får jag sitta här i all min tid, sade Anne med darrande läppar, för jag kan inte säga till fru Lynde, att jag är ledsen över att jag sa’ det där åt henne. Hur ska jag kunna det? Jag är ju inte ledsen. Det gör mig ont, att jag gjort er ledsen, men jag är glad åt att jag sjöng ut ordentligt åt henne. Det kändes mycket skönt att få göra det. Inte kan jag säga, att jag är ledsen, när jag rakt inte är det.

Marilla steg upp för att gå.

— Ja, då har jag bara att tillägga, att du får natten på dig för att övertänka ditt uppförande och komma i en bättre sinnesförfattning. Du lovade försöka att vara en mycket snäll flicka, om du finge stanna kvar på Grönkulla, men det var allt bra klent med den saken nu på eftermiddagen.

Efter att ha avskjutit denna försåtliga pil, begav sig Marilla ned i köket, bekymrad i sitt sinne och upprörd i sin själ. Och hon var lika förargad på sig själv som på Anne, ty så fort hon åter såg framför sig den lilla tjocka fru Rachels outsägligt häpna fysionomi, ryckte det kring hennes läppar och hon erfor en ytterst klandervärd lust att brista i skratt.



X.
ANNES URSÄKT.

Marilla sade ingenting den kvällen till Matthew om händelsen, men när Anne visade sig envis och förstockad även den följande morgonen, måste det lämnas en förklaring

— 78 —