Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fru Lynde blir slagen av fasa.

att jag har ett gräsligt humör, men jag kunde inte rå för det. När hon sa’ det där och så titta’ så försmädligt på mig samtidigt, så var det någonting inne i mig som steg upp i bröstet och höll på att kväva mig. Jag måste flyga på henne.

— Ja, du har riktigt hedrat dig, det må jag säga … Fru Lynde får en trevlig historia att berätta om dig i vartenda hus dit hon går — och hon kommer att berätta den, var lugn för det! Det var rysligt, att du så där skulle mista all självbehärskning, Anne.

— Tänk bara, hur ni skulle känna det, om någon sa’ er rätt upp i ansiktet, att ni vore mager och ful, bönföll Anne gråtande.

Ett gammalt barndomsminne steg plötsligt fram för Marilla. Hon hade varit en helt liten flicka, när hon en gång hört sin ena moster säga till den andra: »Så synd, att hon skall vara en sådan gulblek liten fuling!» Marilla hade fyllt sina femtio år, och — stygnet kändes ännu.

— Jag vill inte påstå, att jag tycker fru Lynde gjorde rätt i att säga vad hon sa’ åt dig, Anne, medgav hon i mildare ton. — Rachel är för frispråkig. Men däri ligger ingen ursäkt för ett sådant uppförande, som du gjorde dig skyldig till. Hon var en äldre person och dessutom min gäst — dubbla skäl, varför du skulle ha uppfört dig vördnadsfullt mot henne. Du var ohövlig och näsvis och — här fick Marilla en lycklig ingivelse — du får lov att gå hem till henne och säga, att du är mycket ledsen över att du förgick dig så illa mot henne, och så får du bedja henne om förlåtelse.

— Det kan jag aldrig göra, sade Anne i dystert avgörande ton. — Ni får straffa mig på vad annat sätt ni vill, Marilla. Ni får stänga in mig i en mörk, fuktig fängelsehåla, bebodd av ödlor och ormar, och ge mig bara vatten och bröd att äta, och jag ska inte klaga … Men jag kan inte be fru Lynde om förlåtelse.


— 77 —