Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes ursäkt.

rörde sig Matthew i en trång och skarpt begränsad bana mellan köket och den lilla kammare på andra sidan förstugan, där han sov. Någon enstaka gång vågade han sig motvilligt in i vardagsrummet eller självaste förmaket, när pastorn kom och drack te. Men han hade aldrig varit i övre våningen av sitt eget hus sedan den vår, då han hjälpte Marilla att tapetsera gästrummet, och det var nu fyra år sedan.

Han tassade försiktigt genom den övre förstugan och stod i flera minuter utanför dörren till östra gavelrummet, innan han fattade mod nog för att knacka därpå med knogarna och sedan öppna dörren för att titta in.

Anne satt på den gula stolen framme vid fönstret och tittade melankoliskt ut i trädgården. Hon såg mycket liten och olycklig ut, och Matthew kände ett stygn i sitt hjärta. Han stängde sakta dörren och gick på tå bort till henne.

— Anne, viskade han, liksom rädd för att någon skulle höra honom, hur har du det, min stumpa?

Anne smålog matt.

— Åhjo, rätt bra. Jag låtsar rätt mycket, och då får man alltid tiden att gå bättre. Det är förstås bra nog ensamt. Men det är väl så gott att jag vänjer mig vid det i tid.

Anne log åter ett bleklagt löje vid tanken på de långa år av inspärrning i ensamcell, som förestod henne.

Matthew erinrade sig, att vad han hade att säga, måste sägas utan dröjsmål, för den händelse Marilla skulle återvända från korna oväntat tidigt.

— Hör du, lilla stumpan, tycker du inte det vore så gott att du gjorde det, så att det väl vore över? viskade han. — Du blir ändå tvungen att göra det, Anne, för Marilla vet vad hon vill, må du tro, hon ändrar sig aldrig, när hon sagt någonting … Gör undan det, du, så är det gjort.

— Menar ni be fru Lynde om ursäkt?

— Jaha — be om ursäkt, det är just rätta ordet, sade

— 80 —