Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes ursäkt.

Matthew. — Släta över, så det allting blir bra igen — det får man nog försöka göra här i livet, ser du.

— Nog kunde jag förstås göra det, när ni ber mig, sade Anne eftersinnande. — Och nu kan jag med gott samvete säga, att jag är ledsen, för det ä’ jag. Men jag var det inte i går afse. Jag var så arg … och det gick inte om på hela natten. Det vet jag, för tre olika gånger vaknade jag upp och var arg ännu. Men se’n på morgonen var det förbi. Jag var inte ond och häftig längre — jag hade bara kvar en sådan otäck känsla av att jag hade varit det … Jag skämdes så över mig själv. Men inte kunde jag gå och tala om det för fru Lynde. Det skulle vara alltför förödmjukande. Därför fattade jag mitt beslut, att hellre sitter jag väl kvar här i alla tider, än jag gör det … Men ändå — för er gör jag vad som helst — om ni mycket håller på det …

— Det kan du väl veta, att jag gör … Det är så förskräckligt ensamt där nere utan dig. Gå nu ned och räck vacker tass och be om förlåtelse.

— Jag får väl det, då, sade Anne undergivet. — Så fort Marilla kommer in, ska jag säga henne, att jag har ångrat mig.

— Det är bra — gör du det, min stumpa. Men nämn inte om för Marilla, att jag har sagt någontig om’et. Hon skulle kunna tycka, att jag la’ mig i vad som inte angick mig …

— Vilda hästar ska inte kunna dra hemligheten ur mig, lovade Anne högtidligt. — Hur skulle för resten vilda hästar bära sig åt för att dra ur någon en hemlighet?

Men Matthew hade redan gått, nästan förfärad över hur väl han lyckats. Han förfogade sig skyndsamt till bortre delen av hästhagen för att ej systern skulle ana, vad han förehaft. Marilla själv blev vid sin återkomst hem angenämt överraskad av att höra en klagande röst ropa »Marilla» över ledstången.


Montgomery, Anne på Grönkulla6
— 81 —