Annes ursäkt.
— Inte kan jag vara fåfäng, när jag vet, att jag är så ful? invände Anne. — Jag tycker om vackra saker, och jag avskyr att titta i spegeln och se fulingen titta tillbaka på mig. Då känner jag mig så ledsen — precis som jag känner mig, när jag ser på vad som helst annat, som inte är vackert. Allting, som inte är vackert, är det synd om.
— Åh kära du, så farligt är det nog inte, lugnade Marilla. — Skönhet förgår, men godhet består, det ska du tänka på lite oftare.
Denna vackra och upplyftande sanning fick gå förbi tämligen opåaktad, och Anne luktade kraftigt på sina liljekonvaljer.
— O, vad de här blommorna ä’ söta, och så snällt det var av fru Lynde att ge dem åt mig. Nu hyser jag alls inget agg mot fru Lynde längre … Känns det inte skönt att be om ursäkt och få förlåtelse, säg? O, vad stjärnorna tindra klart i afton! Om ni finge bo på en stjärna, vilken skulle ni välja? Jag tror, att jag skulle ta den där stora klara, som står rätt över den mörka skogsåsen —
— Anne, försök att hålla din trut, sade Marilla, alldeles utmattad under försöken att följa det virvlande kretsloppet av Annes tankar.
Anne sade ingenting mer, förrän de togo in på sin egen väg. En liten skälmsk vindfläkt kom dem till mötes, mättad med den kryddlika doften från daggvåta ormbunkar. Långt uppe i skuggan sken ett vänligt ljus fram mellan träden — det lyste från Grönkullas kök. Anne smög sig plötsligt intill Marilla och stack sin hand i den äldre kvinnans hårda arbetsnäve.
— Vad det är roligt att vara på hemvägen och veta, att man kommer hem, sade hon. — Jag älskar redan Grönkulla, och jag har aldrig förut älskat någon plats. Ingen plats har någonsin förefallit mig som ett hem. O, Marilla, jag är
— 86 —
