Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes erfarenheter i söndagsskolan.

så lycklig! Jag skulle kunna bedja nu på stund och inte finna det ett dugg svårt!

Någonting varmt och behagligt kvällde upp i Marillas hjärta, när hon kände denna lilla magra hand i sin egen — ett pulsslag av det moderskap måhända, vars glädje hon aldrig fått smaka. Förnimmelsen var så främmande och ljuv, att den gjorde henne helt förvirrad. Hon skyndade att bringa ned sina känslor till deras vanliga värmegrad genom att inskärpa en liten moral:

— Är du alltid snäll, Anne, så blir du också lycklig. Och du borde aldrig tycka det vara svårt att läsa dina böner.

— Läsa sina böner är inte precis detsamma som att bedja, sade Anne tankfullt. — Nu ska jag låtsa, att jag är vinden, som blåser upp därborta bland trädkronorna. När jag blir trött på träden, ska jag sakta fläkta bland ormbunkarna — se’n ska jag flyga över till fru Lyndes trädgård och låta hennes blommor dansa — sakta och nätt, så att inte bladen far av dem … Se’n ska jag rutscha bort till klöverängen, och så ska jag blåsa över Mörka, speglande vågen och röra upp den i små krusiga böljor. O, vad en vind kan hitta på mycket roligt? … Men nu ska jag inte prata mera, Marilla.

— Nå Gud ske lov för det, sade Marina med en lättnadens suck.



XI.
ANNES ERFARENHETER I SÖNDAGSSKOLAN.

— Nå, vad tycker du om dem? sade Marilla.

Anne stod uppe på gavelrummet och betraktade högtidligt tre nya klänningar, som lågo utbredda på sängen. Den ena var av snusfärgat linne med gula prickar; Marilla hade

— 87 —