de allra gröfsta brotten: viljadråp, mordbrand, förfalskning af allmänna handlingar eller mynt, rån, bedräglig konkurs samt försnillning af allmänna medel. Nu hafva dertill kommit en mängd andra. Man jemföre våra traktater med Belgien och Nederländerna af år 1843 och 1854 med dem af 1870 och 1879. På sista tiden har äfven gjorts försök att kategorisera de brott, som föranleda utleverering. Detta har i hufvudsak skett med hänsyn till den från den franska code pénal härstammande indelningen af brotten efter de derpå följande straffens större och mindre svårhet. Äfven på dessa bestämmelser märkes dock en tilltagande benägenhet att utvidga utlevereringsfallen. Hvad angår våra traktater, finnas föreskrifter af denna art i dem, som slutits med Italien, Österrike, Frankrike och Tyskland. Såsom allmän regel gäller, att då stater hafva traktat med hvarandra, de ej derutöfver medgifva utleverering. Finnes ej sådan traktat, bevilja staterna deremot nu såsom förut, under förbehåll om ömsesidighet, hvarandra utleverering i enlighet med de grunder, som äro bestämmande för dem vid slutande af traktater i ämnet (ej England och Nordamerika).
Med en uppkommande utlevereringsfråga är äfven förknippad en viss pröfning i saken af myndigheterna i det land, som mottager hemställan om handräckning. En sådan pröfning omfattar icke allenast det uppgifna brottets beskaffenhet och förmåga att i det särskilda fallet berättiga till den gjorda hemställan, utan äfven den reqvirerade personens identitet och nationalitet samt den reqvirerande statens kompetens. Och med anledning häraf måste till hvarje anhållan om utleverering fogas handlingar, egnade att tjena till upplysning i dessa ting. Särskilda svårigheter uppstå i detta hänseende, derest det icke redan fällts dom öfver rymlingen. Men då man i England och Nordamerika fordrar företeende af sådant bevismaterial, som enligt dessa länders lagar skulle berättiga till ett inställande af den reqvirerade inför domstol, och anordnar en fullständig rättegång till afgörande, huruvida hans utlevererande må beviljas, nöjer man sig eljest med bevis om att ett processuelt förfarande
