blifvit inledt mot honom eller att åtminstone beslut fattats om hans häktande. Och för den reqvirerades tagande i förvar under afvaktan på de erforderliga bevisens anskaffande ställa sig numera fordringarne enligt regel ännu lägre. Utleverering sker ej, om brottet icke längre är straffbart enligt lagarne i den stat, som anmodats om utleverering (preskription), och då utleverering skett, få ej åtal eller bestraffning ega rum för annan förbrytelse än den, med afseende hvarå utleveringen bifallits, så framt ej den utlevererade sjelf kan anses foga sig häri (qvarstannande under viss stadgad preskriptionstid, återvändande efter resa ur landet).
Hvad beträffar den reqvirerande statens behörighet att få bifall till sin anhållan om utleverering, kunna uppstå en mängd konkurrensfall, som enligt regel numera lösas på följande sätt. Först och främst går brott före civilt anspråk. Derefter tillhör företrädet den stat, som mottagit reqvisition, om han sjelf är behörig att ingripa på grund af något brott. Är det åter två reqvirerande stater, som konkurrera, går den stat, på hvars område brottet skett, nu mera före (förut nationalitetsprincipen rådande öfver territorialitetsprincipen), fastän det stundom fortfarande finnes stadgadt, att sådan utleverering ej må ske mot bestridande af den stat, hvars undersåte den reqvirerade är (hos oss i den belgiska och den luxemburgska traktaten), eller åtminstone ej utan dess hörande (hos oss i den spanska traktaten). Vid olika brott afgör den större svårheten om företrädet och i sista hand prioriteten i framställning. Till öfverenskommelserna om utleverering sluta sig äfven sådana, som gå ut på att äfven på annat sätt åstadkomma en internationell samverkan till brotts beifrande och bestraffande: vittnens hörande eller öfversändande och anskaffande af annat bevismaterial på begäran af främmande lands myndigheter. Trots det att en utleveringsfråga öfverallt ordnas på diplomatisk väg under medverkan af administrativa myndigheter, har man i åtskilliga länder likväl anförtrott sjelfva utredandet och pröfvandet af saken åt domstolarne (England och Nordamerika), åtminstone till den del som fråga är om de rent juridiska delarne deraf (Belgien, Holland).
