materiell eller reell konkurrens och formell eller ideell konkurrens, samt uppställandet af en särskild klass af förbrytelser, de s. k. fortsatta brotten. Vid ideell konkurrens och fortsatt brott skall nemligen absorptionsmetoden principiellt användas, eljest åter kumulationsmetoden. Ifrågavarande begrepp utmärka alltså eftergifter från ett system, som i hufvudsak omfattat kumulationsmetoden. Med denna senare metod, den må nu brukas i vare sig ren eller modifierad form, visar det sig i öfrigt stundom vanskligt att jemte hvarandra verkställa straff af olika natur. Och med hänsyn härtill utbilda sig regler för förvandling af ett straff till annat. Och en sådan förvandling kan visserligen, ehuruväl så icke varit afsedt, faktiskt bereda en strafflindring. Men motsatsen kan också inträffa. Det råder för öfrigt ej full enighet, om de antagna reglerna för sammanträffande af brott skola följas endast för det fall, då någon på en gång lagsökes för flera brott (österrikisk rätt) eller, oberoende häraf, med afseende å alla de brott, han begått, innan han för det ena eller det andra af dem ställes till ansvar (svensk, dansk och norsk rätt äfvensom tysk rätt, den sistnämnda dock endast, så framt det först ådömda straffet icke är till fullo uttaget, efterskänkt eller preskriberadt).
Den historiska utgångspunkten bildar kumulationsmetoden. För den germanska rätten gällde här som alltid, att hvarje brott kräfde ett straff. Uppgåendet af ett straff i ett annat synes ej hafva varit kändt förutom så till vida, som de högsta straffen i straffskalan, fridlöshet och lifsstraff, enligt regel faktiskt uteslöto all annan bestraffning. Eljest utgingo straffen till fullo jemte hvarandra och det utan föregående förvandling af det ena straffet i straffart af samma slag som det andra. Äfven detta senare skedde nemligen ej utan nödtvång. Och derom uppstod så mycket mindre fråga, som man då för tiden ofta lät flera straff af olika natur följa å ett och samma brott. Lättare inträffade då, att straff af lika natur förenades genom bådas omsättande i en svårare straffart, nemligen om de icke egnade sig till ett hopläggande (i isländsk rätt fridlöshet, då någon mot samma man gjort sig skyldig till
